Trots mitt turkiska arv klarar jag inte av varma semester, så en resa till Island är min dröm, och kombinerar två av mina favoritsaker: natur och hoppare. Jag har länge varit fascinerad av detta lilla, utomjordiska land på kanten av polcirkeln. Vilka naturliga underverk den har! Norrsken, valar och skäggiga män. Hur vänligt Island måste kännas när alla officiellt nämns med sina förnamn. När jag hade förlossning med mitt andra barn var det till Sigur Rós rörande ljud, som om jag var ett sällsynt däggdjur i en BBC-naturdokumentär. 1975 strejkade Islands kvinnor; inspirerad av dessa kvinnor, smidda i eld och is och strider med troll, gör jag alltför sällan något hushållsarbete. Jag vet inte om jag någonsin kommer att ta mig till Island, men om jag misslyckas med en resa, är det möjligt att leva min egen isländska saga hemifrån?
Emine Judithsdóttir äter frukost och funderar på vikingar
Över en skål med Skyr (en isländsk yoghurtliknande rätt) och blåbär, behornad hjälm på huvudet, undrar jag hur man återskapar en vulkanisk önation i sydöstra England utan att ta till trötta stereotyper. Jag har turen att bo nära Hastings, en kuststad dit folk kommer på deras faktisk semester, och en plats så fantastisk att semester bort från det alltid känns lite underväldigande. Hastings har liksom Island ett starkt fiskearv; den är full av kreativitet trots sin lilla befolkning; och om du pratar med någon tillräckligt länge kommer du att upptäcka gemensamma bekanta. Vårt nyckelår, 1066, anses också vara slutet på vikingatiden. Englands kung Harold kan ha besegrats av normanderna, men han hade precis sett en vikingainvasion – den sista stora i Storbritannien – tre veckor tidigare. Min isländska historia är skakig, men jag föreställer mig att utan att behöva oroa sig för att invadera hela tiden, skulle de vikingar som hade bosatt sig på Island kunna komma överens med bättre saker, som att jäsa hajar och förbättra jämställdheten mellan könen.
Jakten på ett dramatiskt landskap
Ett lavafält i allt utom namnet. Foto: David Levene/The Guardian
En tidig morgon lågvatten avslöjar min favoritstrand, öster om Hastings – där solen går upp över mörka månliknande stenar som med trötta ögon skulle kunna stå för en vackert dyster isländsk strand eller lavafält. Det är härligt. Varför gör jag inte det här oftare?
Ett dopp i en geotermisk pool
Hastings version av Reykjaviks blå lagun. Foto: David Levene/The Guardian
Eller snarare badtunna, eftersom detta område saknar underjordiska lavaflöden. Steve svarar på min vädjan på en lokal Facebook-grupp och erbjuder mig generöst att använda hans badtunna (och uppblåsbara val), där jag läser en kriminalroman av Arnaldur Indriðason medan jag blötlägger. Steve och Marianne – förnamn, isländsk stil – åkte till Island för ett par år sedan för att fira sin 25-åriga bröllopsdag. Det var, säger Marianne, så bra som de hade hoppats att det skulle bli. Tack och lov insisterar de inte på obligatorisk nakenhet och (för det mesta gemensamt) duschar, som många isländska termalbad gör.
På jakt efter vilda hästar
På Island strövar hästar fritt under sommaren och betar höglandet. I september är de samlade i stora flockar, så de är bara vilda på deltid. Islandshästar är små och tåliga, och mirakulöst nog har den här delen av East Sussex-kusten också en flock små vilda hästar – Exmoor-ponnyer – som betar i buskmarken i naturreservatet på en klippa. Problemet är att det bara finns sex av dem, i motsats till Islands 80 000 eller däromkring, så de kan vara svåra att hitta. “De kan vara var som helst”, säger kvinnan i besökscentret. Att vandra omkring, som om jag strövade omkring på isländska hedar, får räcka.
Avräkning av den högt beskattade advokaträkningen
Hur mycket? Emine njuter av en isländskt prissatt drink. Foto: David Levene/The Guardian
Island har de högsta alkoholskatterna i Europa – en pint öl kan kosta en tia eller mer – så på puben lägger jag en femma i RNLI-donationslådan och tar ut min halvliter och försöker övertyga mig själv om att det inte är Egentligen inte 15.00 utan midnatt på en isländsk midsommar. Det är svårt, främst för att det finns många familjer runt omkring. Med en annan drink skulle jag möjligen kunna förväxla barn med tomtar – Island är såklart fullt av dem – men jag har inte råd.
En farlig resa
En av sälarna upptäckt av Emine. Foto: David Levene/The Guardian
Till hamnen i Rye, där Will gör turer med havslevande på en stel gummibåt. Du gränsar sätena, som han kallar ”hästar”, och greppar handtaget framför som tyglar – jag är en ”havets ryttare”, som den isländska poetkrigaren Egil uttrycker det i den medeltida Egils saga. Steve och Marianne hade visat mig bilder från deras valskådningsresa, men det är för optimistiskt här i kanalen. Delfiner? Will säger att han har sett dem en gång. Istället är vi ute efter sälar. Efter en 15 minuters snabb och ojämn åktur hittar vi dem. Jag såg en gång en säl vid piren i stan, och det var så spännande, det var allt jag pratade om i en vecka. Här hittar vi ett 20-tal av dem, nyfikna hundvalpar som guppar i vattnet och kommer förvånansvärt nära båten. Solen skiner, vinden är nere och jag känner mig hög – även om det här kan vara ölen i kombination med att överleva den lätt skrämmande resan.
Den sista striden
En vild East Sussex-ponny.
Jag hoppas få komma till det riktiga Island en dag, där jag kommer att upprepa alla dessa saker med mindre självbedrägeri. Under tiden är jag tacksam för denna “semester” för att jag introducerade mig till saker jag aldrig visste fanns – Skyr, Marianne och Steve, gemensam dusch och min lokala sälbestånd. Ändå är jag orolig över att hästarna undviker mig, och ett otillfredsställande slut på denna episka berättelse. Hur kan jag förvänta mig att kommande generationer ska återberätta historien om kvinnan som satt i en badtunna med en biblioteksbok?
Dagen efter kallar jag på lite isländsk uthållighet, samt en picknicklunch med rökt sill och rågbröd, och ger mig iväg för att hitta de vilda ponnyerna. Tillbaka vid klipporna marscherar jag uppför och nedför, och vågar mig in i bracken; Jag är orolig över att snubbla över nudistberserkar, men känner mig påhejad av högar av hästgödsel, var och en ger spänning i växande proportion till dess friskhet. Efter ungefär en halvtimme kommer jag in i en liten glänta och ser fyra ponnyer. De är perfekta – vackra och små, så de är inte skrämmande när de närmar sig och låter mig stryka deras silkeslena näsa. Jag är segerrik och kan inte tänka mig någon bättre plats att vara.